där. Jag för min del har aldrig haft den fördomen mot Norman, som somliga har. Vi har kommit rätt så bra överens, när vi nå’n gång har resonerat med varandra. Jag kan just undra varför han har börjat visa sig i kyrkan igen. Den där gudaktigheten tror jag i alla fall sitter bra nog löst. Och jag har aldrig kunnat tro på hans hushållerskas historia om att Faith Meredith en gång var där och grälade på honom med den effekten, att hon fick honom att lova att börja gå i kyrkan igen. Jag har alltid tänkt fråga Faith själv, men när jag har haft tag i henne, har jag alltid glömt bort det. Hur är det möjligt, att hon skulle ha haft ett sådant inflytande över Norman? Han kom för resten in i diverseboden just som jag gick och bara gapskrattade åt det där brevet i Veckobladet. Jag tror man kunde ha hört honom ända ute på Fyra vindars udde. »Se det är en liten kärnflicka», ropade han. »Hon har någonting inombords, och hon är minsann inte rädd för att säga ifrån, när det behövs. Det skadar inte, att de där många skvallertanterna får höra ett sanningens ord — de kan ju alltid skölja ner’et se’n med kaffe. Det är nog gott och väl, att de vårda sig om niggerbarnen; jag vet en fru, som inte unnade sig en ny hatt på tio år för deras skull, men det finns också tillfällen att göra gott på bra mycket närmare håll. Och du, Boyd, ska inte glömma att köpa en säck Chilesalpeter åt dina jordpäron till nästa år. Ha ha ha!» — Och så skrattade han, så allt, som hängde i taket hos handelsmannen, darrade.
— Herr Douglas knusslar då åtminstone inte, när det är fråga om prästlönen, sade Susan.
— Nej för all del, när Norman så vill, kan han vara riktigt liberal. Han kan ge från sig tusen dollar utan att blinka, men han bölar som en tjur, om han tror, att någon har lurat honom på fem cent. Han lär tycka om pastor
