XXVII.
Konserten på kyrkogården.
Trots den nya synpunkt, som fröken Cornelia anlagt, kunde hon inte låta bli att känna sig en smula tvehågsen och förbryllad över prästgårdsbarnens nästa bedrift. Inför sina vänner och bekanta höll hon styvt på sin egen ståndpunkt och tystade alla elaka och skvallrande tungor just med de argument, som Anne använt den kvällen, då de gula narcisserna stodo i sitt flor. Och hon sade ifrån på ett så kraftigt och vältaligt sätt, att prästgårdsbarnens belackare blevo helt häpna och själva började tycka, att det gjordes alltför stor affär av några halvvuxna barnungars egentligen rätt oskyldiga påhitt. Men privatim unnade sig fröken Cornelia lättnaden att få utgjuta sina känslor för Anne.
— Go’a du, vad tycker du, i torsdags kväll hade de en konsert på kyrkogården, medan metodisterna höll sitt bönemöte straxt bredvid. Di satt på Hezekiah Pollocks gravhäll och sjöng i en dryg timme. Det lär nu ha varit mest psalmer och andliga sånger de sjöng, och det hade ju gått an, bara de kunnat nöja sig med det. Men så har man sagt mig, att de som allra sista nummer sjöngo hela »Hallå, du käcke sjömatros, var kommer du ifrån?» Det är rysligt att tänka sig, att den visan sjöngs inne på en kyrkogård. Med alla sina verser.
— Jag passerade just där förbi den kvällen, inföll Susan, och fastän jag inte sa någonting till doktorinnan, så tyckte jag ändå det var bra synd, att de skulle sitta där och sjunga om sjömatrosen, som gångar sig i land, allt uti sina blåa kläder. Men så kom fru Baxter ut och började himla sej och sa: Du min skapare, att man ska få bevittna
