kämpade i sitt bryderi och i sin villrådighet utan någon vägledande hand, utan någon vänligt rådande och manande röst … Faiths i all oskuld yttrade ord hade givit fadern ett stygn i hjärtat, och såret värkte ännu. »Ingen» fanns, som kunde se till dem — trösta deras små själar och ta vård om deras små kroppar. Hur spenslig och klen hade inte Una sett ut, där hon låg i sin långa svimning på soffan i sakristian! Hur magra voro inte hennes små händer, hur blekt det lilla ansiktet. Hon såg ut, som om hon kunnat glida från honom med en vindfläkt — den söta lilla Una, som Cecilia bett honom vara särskilt rädd om. Ännu aldrig efter sin hustrus död hade han känt en sådan isande ångest som när han lutade sig ned över sin lilla flicka, där hon låg medvetslös. Någonting måste han göra — men vad? Skulle han bedja Elizabeth Kirk bli hans hustru?
Hon hade ett gott hjärta, hon skulle bli snäll mot hans barn. Han skulle kunna förmå sig därtill, om det inte vore för den kärleks skull, som han alltjämt bar till Rosemary West. Men förrän han ryckt upp den med roten, kunde han ej välja sig en ny hustru. Och han var ur stånd att rycka upp den med roten — han hade försökt, men det var honom omöjligt.
Rosemary hade varit i kyrkan den kvällen, för första gången efter hennes hemkomst från Kingsport. Han hade uppfångat en skymt av hennes ansikte längst borta i den överfulla kyrkan, just som han slutat sin predikan. Hans hjärta hade börjat häftigt bulta. Medan kören sjöng, satt han orörlig med böjt huvud och hamrande pulsar. Han hade ej sett henne sedan den kväll, då han friade till henne. När han åter reste sig för att intonera psalmen, skälvde hans händer, och hans bleka ansikte var övergjutet av en rodnad.
Därefter hade Unas svimning tills vidare förjagat allting
