Hoppa till innehållet

Sida:Regnbågens dal 1927.djvu/270

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

annat ur hans tankar. Nu, när han åter satt inne i sin studérkammares mörker och tystnad, kom allting sköljande tillbaka likt en oemotståndlig våg. Rosemary var för honom den enda kvinnan i världen. Det var meningslöst att tänka på att gifta sig med någon annan. Ett sådant helgerån kunde han ej begå — inte ens för sina barns skull. Han måste taga upp sin tunga börda ensam — han måste försöka bli en bättre, en mera vaksam och uppmärksam far — han fick lov att säga till barnen, att de ej skulle vara rädda att komma till honom med alla sina små problem.

Därpå tände han sin arbetslampa och öppnade en diger nyutkommen bok, som väckt stort uppseende inom den teologiska världen. Han ville läsa ett enda kapitel för att lugna sina nerver. Fem minuter senare hade han glömt yttervärlden och dess bekymmer och vedermödor.


XXIX.
En spöhistoria.

En afton i början av juni var det särskilt ljuvligt nere i Regnbågens dal, och barnen hade en tydlig känsla därav, när de sutto i den lilla öppna gläntan, där de silverklara bjällrorna ringde trolskt uppe i Det älskande Parets träd och Vita Frun skakade sina grönskande lockar. Vinden skrattade och visslade omkring dem som en livlig och munter kamrat. Från ormbunkstånden nere i sänkan kom en kryddstark doft. De vilda körsbärsträd, som stodo spridda över hela dalen, omväxlande med de mörka furorna, buro skira slöjor av blekröd och vit blom. Rödhakesångarna kvittrade i lönnarna bortåt Ingleside. På sluttningarna, som omgåvo The Glen, lågo blommande fruktträdgårdar,