åt. Och denna misstanke blev visshet, när Susan äntligen kom tillbaka.
— Nu har jag tagit reda på vad det var för ett spöke ni sprang för, sade hon, log litet försmädligt och slog sig ned i en gungstol. Hon fläktade sig med sitt förkläde, ty hon hade blivit varm av den raska gången. — Jo, mor Stimson har ett par nyvävda, oblekta lakan, som hon har liggande på bleke i Baileys gamla trädgård. Hon har haft dem där en veckas tid. Hon bredde ut dem senast i morse på vallen under lärkträdet, därför att där var gräset kort och rent. Nu i kväll gick hon ut för att hämta in dem. Hon hade sin stickstrumpa i händerna, så hon kastade lakanen över sin ena axel för att bära dem på så sätt. Men så ville det sig inte bättre än att hon tappade en av sina strumpstickor, och den kunde hon se’n inte hitta och har inte hittat den ännu. Men hon lade sig ned på knä i gräset och kröp omkring och letade efter den, och bäst som hon gjorde det fick hon höra de gräsligaste tjut nerifrån dalsänkan och såg tre barn komma sättande uppför backen som om de hade elden efter sig. Hon trodde, att de hade blivit bitna eller stuckna av någonting, och själv fick hon en så’n skräck i sin stackars gamla kropp, att hon varken kunde röra sig eller tala utan blev liggande i gräset, tills ungarna försvunnit. Se’n tog hon sig tillbaka så gott hon kunde till sin stuga, och döttrarna har fått gnida henne med liniment och ge in henne hjärtstyrkande droppar, och hon säger, att den chocken hon fick av ungarnas tjut kommer nog att hänga i hela sommaren.
De spökrädda barnen sutto med nedslagna ögon och blygselns rodnad på sina kinder. De skämdes till den grad, att ej ens Rosemarys vänliga förstående och deltagande förmådde uträtta särdeles mycket. De larvade hem till sig, mötte Jerry vid prästgårdsgrinden och kröpo