så som Mary sa — och den kröp utför vallen för att komma efter oss … Ugglor kryper väl inte heller?
Rosemary såg på Susan.
— De måste ha sett någonting, som skrämt dem, sade hon.
— Jag ska gå och se efter, sade Susan kallt. — Lugna er nu, barn. Vad ni än har sett, så inte var det ett spöke. Vad stackars Henry Warren angår, så är jag säker på att han inte begär bättre än att få vila lugnt i sin grav, när han väl kom dit en gång. Aldrig behöver ni vara rädda för att det är han, som går igen. Om nu fröken West vill försöka få dem att ta sitt förnuft tillfånga, så ska jag gå dit bort och företa en undersökning.
Susan begav sig bort mot Regnbågens dal, sedan hon gripit ett stadigt tag om en hötjuga, som hon hittade, stödd mot en gärdesgård, sedan doktor Gilbert förut under dagens lopp gått och vänt höet på sin lilla ängslapp. En hötjuga skulle väl inte kunna uträtta stort, om man verkligen mötte ett spöke, men det låg dock en tryggande känsla uti att vara försedd med ett dylikt vapen. Ingenting misstänkt förmärktes i Regnbågsdalen, när Susan kom så långt. Ingen vit figur i svepning lurade inne i den gamla förvildade trädgårdens dunkla vrår. Susan marscherade tappert kors och tvärs på både sandgångar och gräsplaner och bultade slutligen med sin hötjuga på dörren till den lilla stugan på andra sidan, där fru Stimson bodde med sina båda döttrar och den förut omtalade, misstänkta kalven.
— — —
På Inglesides veranda hade Rosemary lyckats lugna barnen. De gräto ännu en liten stund, därför att tårarna nu en gång börjat rinna, men inom dem grydde redan en svag aning om att de nog kanske ändå låtit skrämma sig av rakt ingenting och följaktligen burit sig mycket dumt
