— Fönstret in till pappas rum ska få stå öppet, och då hör du klockan på byrån slå. Men kom ihåg, att du understår dig inte att lämna kyrkogården förrän du hört det sista slaget. Vad er flickor angår, så får ni äta ert bröd utan sylt vid kvällsvarden i en veckas tid.
Faith och Una blevo långa i ansiktet. De lutade nästan åt den åsikten, att till och med Karls intensiva, men jämförelsevis korta pina var ett lindrigare straff än denna långt utdragna prövning. En hel vecka av illa jäst och kladdigt bröd, utan det överskylande tillägg, den lilla förbättring, som låg i en klick sylt! … Men intet gruffande tilläts i Snällhets-Klubben. Flickorna togo emot sin dom med så pass mycken filosofi, som de förmådde uppbringa.
På kvällen gingo de alla och lade sig klockan nio, utom Karl, som redan börjat sin vaka ute på gravhällen. Una smög sig in på kyrkogården för att säga godnatt åt honom. Hennes ömma lilla hjärta svällde av medlidande.
— O Karl, är du mycket rädd? viskade hon.
— Inte ett dugg, svarade brodern med stor nonchalans. — Man är väl karl.
— Jag kommer inte att få en blund i ögonen förrän efter tolv, då jag vet, att du är inne igen, sade Una. — Om du leds och känner dig ensam, så bara titta upp emot vårt fönster, och kom ihåg, att jag ligger därinne bakom väggen och är vaken och tänker på dig. Det blir ju ändå en smula sällskap, eller tycker du inte det?
— Jo då, det blir det visst. Var du inte ängslig för min skull, sade Karl.
Men trots sina modiga ord kände sig Karl betydligt ensam och övergiven, när det sista ljuset släcktes inne i prästgården. Han hade hoppats, att fadern skulle sitta i sin studérkammare, som han ju merendels gjorde. Då skulle han inte känna sig fullt så ensam. Men just den
