kvällen hade pastor Meredith kallats till ett fiskläge långt utanför hamninloppet för att besöka en döende. Han skulle nog inte komma tillbaka före midnatt. Karl fick lov att ensam härda ut med sin långa vaka.
En man från byn gick förbi, bärande en lykta. De mystiska skuggor, som framkallades av lyktskenet, fladdrade över hällar och vårdar och väckte fantastiska föreställningar om häxors och demoners dans. Men snart hade de glidit förbi, och mörkret återvände. Det ena efter det andra av ljusen nere i The Glen släcktes. Det var en mycket mörk natt med molntäckt himmel och råkall ostlig vind, som sved i skinnet, fastän almanackan uteslöt all kyla. Långt nere vid horisonten stod en svag ljuskrets, den visade var Charlottetown låg. Vinden ven och suckade i de gamla granarna. Herr Davis’ höga monument lyste vitt i dunklet. Tårpilen där bredvid viftade spöklikt med långa, slankiga armar. Stundom vredo och vände grenarna på sig, så att det såg ut, som om även monumentet rörde sig.
Karl makade sig bättre upp på gravhällen och drog in benen under sig. Det var just inte så trevligt att ha dem hängande utanför kanten. Tänk — ja bara tänk! — om ett par benrangelshänder skulle sträckas upp ur herr Pollocks grav och grabba tag om hans fotleder … En dylik möjlighet var alltid en av Mary Vances älsklingsidéer, när de alla sutto tillsammans på gravhällen. Nu dök den naturligtvis upp för Karls hågkomst.
Han trodde visst inte på så’n där vidskepelse, han trodde inte ens på att Henry Warren gick igen och spökade … Vad herr Pollock beträffar, så hade han varit död i sextio år, och troligen brydde han sig väl inte mycket om, ifall någon satt på hans gravhäll. Men det ligger i alla fall någonting mycket underligt och hemskt i att vara vaken, när
