— Man flyger ibland i drömmen, sade Di.
— Jag drömmer aldrig, att jag flyger så där på vanligt sätt, sade Walter. — Jag tycker, att jag liksom höjer mig upp från marken och svävar över gärdesgårdarna och träden. Det är gränslöst roligt, och jag tänker alltid: det här kan då omöjligen vara en dröm, det måste vara verklighet.
— Men så vaknar jag, rätt som det är, och det är rysligt sorgligt.
— Raska på nu, Nan, befallde Jem. — Duka!
Nan hade dragit fram gästabudsbordet — en ohyvlad planka — från vilket mången festmåltid, kryddad som inga andra rätter, hur kräsliga de än voro, avätits nere i Regnbågens dal. Plankan blev ett bord på så sätt, att man lade den över två stora, mossiga stenar. En bit urblekt, rödrutig vaxduk breddes ut, och några kantstötta tallrikar och öronlösa koppar, kasserade av Susan, sattes fram. Ur en bleckburk, dold inne vid en grans rötter, hämtade Nan fram bröd och salt. Bäcken lämnade en kristallklar dryck. För övrigt serverades det hela med en viss sås, bestående av frisk luft och ungdomlig aptit, som satte en utomordentlig piff på anrättningen. Att sitta i Regnbågens dal, som nu låg i halvt gyllene, halvt dimblå skymning, med luften full av granens och de andra trädens vårliga, balsamiska dofter, med marken strödd av smultronblommans vita stjärnor, med vindens sus, de små bjällrornas silverklara klang uppifrån de sakta vajande trädkronorna — att sitta i denna bedårande omgivning och därtill äta stekt forell och torrt bröd, det var en njutning, som denna världens store gott och väl kunde ha avundats dem, som nu fröjdade sig däråt.
— Var så goda och slå er ned, bjöd Nan, när Jem satte den fräsande »pannan» med forellerna mitt på »bordet». — Det är din tur att läsa till bords, Jem.
— Jag har väl jobbat tillräckligt med att fånga och
