väsen. Hon hade alls inga fräknar, vilket beredde hennes mamma en stor tillfredsställelse.
— Jag är så glad, att jag har åtminstone en dotter, som kan gå klädd i skärt, brukade Anne säga helt belåtet.
Diana Blythe, vars namn förkortades till Di, var mycket lik sin mor, med grågröna ögon, som alltid lyste med en särskild glans i skymningen — då tomtar och troll började röra på sig! — och rött hår. Det var kanske därför hon var sin fars speciella favorit. Hon och Walter voro mycket goda vänner. Di var den enda, för vilken han någonsin läste upp de verser han själv skrev; den enda, som visste, att han i all hemlighet höll på med författandet av en väldig hjältedikt i många sånger och med rim så gott som överallt. Hon bevarade alla de hemligheter han anförtrott henne och skvallrade inte ens för Nan. Och hon berättade alla sina egna hemligheter för honom.
— Har du inte snart fisken färdig, Jem? sade Nan och snusade i luften med sin lilla näpna näsa. — Jag blir så hungrig, när jag känner den goda lukten.
— Di ä’ nästan färdiga, sade Jem och vände skickligt på en av de i flottet fräsande forellerna. — Sätt fram brödet och tallrikarna, flickor. Walter, vakna upp!
— Så luften lyser i kväll, sade Walter med ett drömmande uttryck. Inte som om han föraktade nystekta foreller, nej för all del, men för Walter intog själens föda alltid första rummet. — I dag har blomsterängeln vandrat över jorden och kallat på blommorna. Jag kan ännu skymta hans blå vingar i skogsbrynet uppe på kullen.
— Jag trodde inte änglar hade kulörta vingar, sade Nan.
— De, som jag har sett, har alltid haft vita.
— Blomsterängeln har en fin skiftning. De är blekblå, alldeles som de lätta dimslöjorna i dalen. O, den som ändå kunde flyga! Det måste vara härligt.
