enkelt inte någonting utom Norman Douglas, stor och väldig, rödskäggig och jovialisk. Han drog upp ena handen ur kavajfickan för att borsta av litet mossa och barr, som fastnat på byxbenet.
— God afton, sade Rosemary kallt och reste sig.
— God afton på dig, flicka. Sitter du här och mediterar? Sätt dig ner igen — sätt dig ner igen för tusan, jag vill språka litet med dig. Det var fasligt vad du blänger på mig. Jag vill inte äta upp dig — jag har fått min kvällsvard. Slå dig ned och var älskvärd.
— Jag kan höra lika bra vad du har att säga, om jag står, sade Rosemary.
— Det kan du visserligen, flicka, om du använder dina öron. Jag ville bara, att du skulle ha det bekvämare. Du ser så rasande stel och tvungen ut, där du nu står upprätt. Nå, jag sätter mig i alla händelser.
Norman slog sig alltså ned just på den plats, där John Meredith en gång suttit. Kontrasten var så löjlig, att Rosemary var rädd, att hon skulle brista ut i ett hysteriskt skratt vid åsynen. Norman slängde sin hatt åt sidan, lade sina båda väldiga röda labbar på var sitt knä och såg upp på henne med en humoristisk glimt i ögat.
— Seså, flicka, du ska du inte vara på din kant, sade han med sitt vinnande leende. När han så ville, hade han en stor förmåga att »ta» folk. — Låt oss nu här på tu man hand tala litet förståndiga ord i all vänskap. Det är någonting jag skulle vilja be dig om. Ellen säger, att hon vill inte göra det, så därför lär det väl komma på min lott.
Rosemary tittade ned på källan, som nu ej tycktes henne så solblank som nyss. Och dess sorl lät än mer vemodigt. Norman blängde på henne med en min av komisk förtvivlan.
