— Jag tycker du kunde väl ändå hjälpa en tafatt stackare på traven, sade han.
— Vad är det du vill jag ska göra? frågade Rosemary lika kyligt som förut.
— Det vet du lika bra som jag, flicka. Se nu inte så där gräsligt tragisk ut. Jag säger inte om, att Ellen inte ville be dig. Hon tordes inte, sa hon. Hör på nu, du, Ellen och jag vill gifta oss. Det må väl vara tydligt språk. Eller hur? Det fattar du. Men Ellen säger, att det kan hon inte, såvida du inte löser henne från något fånigt löfte, som hon lär ha avlagt nå’n gång för länge sedan. Det vore hyggligt av dig, om du gjorde oss den tjänsten. Vill du det?
— Ja, sade Rosemary.
Norman hoppade upp och grep den motsträviga handen.
— Gott! Jag visste nog, att du skulle vara medgörlig och snäll — det sa jag också till Ellen. Jag visste, att det bara skulle ta ett par minuter, så skulle du ge med dig. Nu, flicka, går du hem och berättar detta för Ellen, och om fjorton dar ska bröllopet stånda, och du ska flytta hem och bo hos oss. Du ska slippa sitta här i ensamheten på din pinne uppe på berget som en ann’ gammal kråka — var inte rädd för det. Jag vet, att du avskyr mig, men du ska få se, att det blir livat värre att leva under samma tak med en, som man rakt inte tål. Det blir krydda på tillvaron, ska jag säga. Två systrar, som omger mig och tar hand om mig — bättre kan man väl inte ha det. Den ena en fyrpanna, den andra en isklump. Det blir åtminstone omväxling.
Rosemary brydde sig inte om att säga honom, att ingenting skulle kunna förmå henne att leva under hans tak. De skildes åt efter en liten stund; han klev med långa steg
