tillbaka nedåt byn, vid del allra bästa humör, och hon vandrade långsamt uppför backen hemåt.
Ända sedan hon återvänt från sitt besök i Kingsport och funnit Norman som gäst i stugan på kullen var och varannan kväll, hade hon vetat, att det skulle komma. Hans namn nämndes aldrig av vare sig henne eller Ellen, och just detta ständiga undvikande var betydelsefullt nog. Det låg ej för Rosemarys natur att känna sig bitter, eljest hade hon nog kunnat ha skäl därtill. Hon var kallt hövlig mot Norman, och hennes sätt mot Ellen undergick ingen förändring. Men Ellen kände föga glädje över att Norman Douglas åter börjat uppvakta henne.
Hon var i trädgården, och Jimmy trippade omkring henne och strök sig mot hennes kjol, när Rosemary kom hem. De båda systrarna möttes på den sandgång, som kantades av dalior. Jimmy satte sig ned på sanden mellan dem, lade sin glänsande svarta svans i en graciös rundel omkring de vita tassarna och såg så förnämt likgiltig ut som blott en välfödd, väluppfostrad och nyslickad herrskapskatt kan göra.
— Har du någonsin sett sådana dalior? frågade Ellen stolt. — Jag tror aldrig vi haft så granna något år förut.
Rosemary hade aldrig varit förtjust i dalior. Deras närvaro i trädgården var hennes eftergift för Ellens smak. Hon fäste blicken på en ovanligt stor och hög röd- och gulspräcklig, som stolt och stram höjde sig över alla de andra.
— Den där dalian, sade hon och pekade på den, är på pricken lik Norman Douglas. Den skulle gott och väl kunna vara hans tvillingbror.
Ellen rodnade under sin mörka hy. Hon beundrade den utpekade dalian, men hon visste, att det gjorde inte Rosemary och att systerns ord följaktligen ej voro avsedda
