— Pojkarna stod på bron och metade ål, sade Karl. — Link Drew hade fått en väldig baddare — jag har aldrig sett maken till stor ål. Han fick den genast i början, och den hade en lång stund legat alldeles stilla i hans korg. Jag trodde den var död, jag tänkte aldrig på hur seglivade ålar är. Så kom gamla fru Carr körande över bron, och hon kalla oss för odågor och dagdrivare och sa, att vi kunde gärna packa oss hem. Och vi hade ju inte sagt ett ord till henne — nej, det kan jag försäkra pappa, att vi inte hade gjort. När hon så kom åkande tillbaka igen, se’n hon varit i handelsboden, så sa pojkarna till mig: du törs inte slänga upp den stora ålen i vagnen åt henne! — Jag trodde den var så död, att den aldrig mer kunde röra på sig, så därför kastade jag in den under hennes baksäte. Se’n kvicknade ålen till uppe i backen, och vi hörde henne skrika och såg henne hoppa ut. Jag tyckte det var så förfärligt tråkigt. Så gick det till, pappa.
Det var ju inte fullt så illa som pastor Meredith föreställt sig, men det var ändå illa nog. — Jag är tvungen att straffa dig, min gosse, sade han sorgset.
— Ja — jag förstår nog det, pappa.
— Jag — jag måste ge dig stryk.
Karl ryckte till. På det sättet hade han ännu aldrig blivit straffad. Men när han såg hur förtvivlad fadern såg ut, sade han i uppmuntrande ton:
— Jaha, pappa får väl det då.
Pastorn missförstod den glada tonen och tyckte, att gossen verkade märkvärdigt känslolös och grovhudad. Han befallde Karl komma tillbaka till studérkammaren efter kvällsvarden, och när gossen gått, kastade han sig i en stol och stönade på nytt. Han fruktade den stundande exekutionen vida mer än gossen. Aldrig hade pastorn agat något barn. Vad skulle han slå honom med? En käpp?
