Ett spö? Skulle han själv gå ut i skogen och skära ett sådant? Ingenting visste han, men tanken var honom i hög grad motbjudande. Och så tedde sig — helt objuden — en syn för hans inre öga. Han såg fru Carrs lilla vissna gumansikte — han hade alltid tyckt, att hon påminde om häxan, som rådde om pepparkakshuset och lockade till sig små barn — han såg hennes min, när ålen åter kom till liv och började slingra sig — han såg henne ta ett förtvivlat skutt ut ur kärran … Innan pastorn hann tänka sig för, hade han brustit i skratt. Men då blev han ond på sig själv och ännu ondare på Karl. Nu skulle han gå ut och skära det där spöet, och det skulle minsann inte bli för vekt …
Karl resonerade om saken ute på kyrkogården med Faith och Una, som nyss kommit hem. De blevo helt förfärade över det han hade att berätta — aldrig hade pappa behövt straffa någon av dem på det sättet … Men de kommo överens om att det ju inte var mer än rättvist.
— Det var ju fasligt illa gjort av dig, suckade Una. — Och det har du aldrig talat om i Snällhets-Klubben.
— Nej, jag glömde bort det, sade Karl. — För resten trodde jag ju inte ålen skulle göra någon skada. Hon kunde ju ha kokt den med dill och ätit upp den. Jag visste inte, att hon slog hål på sina knän. Men nu ska jag ju få smäll, och se’n kan hon väl inte begära mer.
— Kommer det att göra mycket ont? sade Una och smög sin hand i Karls.
— Asch, det tror jag visst inte, svarade Karl käckt. —. Och inte tänker jag börja lipa, må du tro, hur ont det än gör. Då skulle pappa bli så förfärligt ledsen. Jag ser ju redan nu hur han går och grämer sig. Jag önskar jag kunde slå mig själv — riktigt hårt — så sluppe han.
Efter kvällsvarden, vid vilken Karl ätit helt litet och
