dörren till studérkammaren och tassade in. Rummet låg i skymning. Fadern satt vid sitt skrivbord. Ryggen höll han vänd emot henne, ansiktet var dolt i händerna. Han talade för sig själv — avbrutna ord, fulla av ångest och vånda — men Una hörde och förstod, med den egendomliga intuition, som stundom kommer till känsliga barn, vilka sluta sitt själsliv inom sig själva. Lika tyst som hon trätt in smög hon sig åter ut och sköt sakta till dörren efter sig. John Meredith överlämnade åt tystnaden omkring honom sina innersta tankar, sin sorg, sin grämelse och sin längtan — endast tystnaden, trodde han.
XXXIV.
Una går på besök.
Una gick en trappa upp. Carl och Faith voro redan på väg i det tidiga månskenet till Regnbågens dal. De hade hört på avstånd de sprittande tonerna från Jerrys munspel och förstodo, att barnen Blythe redan voro där och leken i full gång. Men Una brydde sig inte om att gå med. Hon gick till en början in i flickornas rum, och där satte hon sig ned på sin sängkant och lät tårarna strömma bäst de ville. Hon ville inte, att någon skulle komma i hennes älskade mors ställe. Hon ville inte ha någon styvmor, som skulle hata henne och vända hennes fars hjärta från henne …
Men pappa var så förfärligt olycklig — och om det stod i hennes makt att laga så, att han bleve lyckligare, måste hon göra det. Det var bara en enda sak hon kunde göra — och från och med det ögonblicket hon lämnat studérkammaren hade hon vetat, att hon måste göra det. Men det var någonting, som var mycket svårt att göra.
