pastorn ingenting alls, gingo båda tigande in i studérkammaren. Spöet låg på bordet. Pastorn hade halt all möda att ute i skogen hitta något, som passade. Han skar ett, men det tyckte han var för vekt. Karl hade dock burit sig oförsvarligt illa åt. Han skar alltså ett annat — men det blev mycket för tjockt. Karl hade ju i alla fall trott, att ålen var död. Det tredje spöet gick en medelväg, men när han tog upp det från bordet, kändes det så tjockt och tungt — mera som en käpp än som ett smidigt spö.
— Räck fram handen, sade han till Karl.
Karl rätade på nacken och räckte modigt fram sin högra hand. Men han var inte mer än tio år gammal, och han kunde inte hjälpa, att rädslan stack fram ur hans ögon. Pastor Meredith blickade in i de ögonen — ack, det var ju Cecilias ögon, hennes egna klara, milda ögon, och nu buro de precis samma uttryck, som han en gång sett i Cecilias ögon, när hon kommit för att anförtro honom någonting, som hon varit en smula rädd för att berätta. Här sutto nu hennes ögon i Karls lilla bleka ansikte — och för ej längre se’n än sex veckor hade han under en ändlös, förfärlig natt trott, att hans lille gosse skulle dö ifrån honm.
John Meredith slängde spöet från sig.
— Gå, sade han. — Jag kan inte slå dig.
Karl flydde ut på kyrkogården med en känsla av att uttrycket i faderns ansikte var värre än någon risbastu.
— Är det över redan? frågade Faith. Hon och Una sutto på den Pollockska gravhällen och väntade och höllo varandra i hand.
— Han — han slog mig inte alls, sade Karl med gråten i halsen. — Men jag önskar han hade gjort det … Nu sitter han därinne och sörjer över hur stygg jag är.
Una smög sig bort. Hennes hjärta trängtade efter att få trösta fadern. Tyst som en liten mus öppnade hon
