Inifrån sin dolda helgedom hämtade lilla Una en andlig kraft, som genomträngde hela hennes varelse. Hon sov gott den natten, med tårarna ännu glänsande på sitt lilla milda och allvarliga ansikte.
Eftermiddagen därpå tog hon på sig sin bästa klänning och sin bästa hatt. Fin blev hon ändå inte. Varenda liten flicka i The Glen hade den sommaren fått nya kläder, men inte Una. Mary Vance hade fått en fin broderad linneklänning med röda sidenrosetter på axlarna och ett brett sidenskärp i samma färg att knyta bak. Men i dag brydde sig inte Una om att klänningen var urväxt och blekt. Hon ville i alla fall ta sig så nätt ut som möjligt. Hon tvättade och gnodde sig mycket väl i ansiktet. Hon borstade sitt bruna hår, tills det var så lent som silke. Hon knöt sina skoband mycket omsorgsfullt, och dessförinnan hade hon maskat upp två långa hål i sitt enda par någorlunda bra strumpor. Hon skulle gärna ha velat blanka sina skor, men hon kunde inte hitta någon blanksmörja. Slutligen smög hon sig oförmärkt ut från prästgården, kilade ned i Regnbågsdalen, uppför sluttningen med de susande skogsträden och ut på den landsväg, som löpte förbi stugan på kullen. Det var en rätt så lång promenad, och Una hade blivit både trött och varm, innan hon kom fram.
Hon såg Rosemary West sitta under ett träd i trädgården, och förbi dalierabatterna smög hon sig fram till henne. Rosemary höll en bok i knäet, men hennes blick sökte sig ut långt i fjärran, på andra sidan havsviken, och hennes tankar voro inte glada. Ellen hade inte visat några yttre tecken till att hon gick och var misslynt, Ellen hade varit mycket snäll. Men det kan ändå ligga någonting i luften, som aldrig får uttryck, och stundom var tystnaden mellan de båda systrarna på ett plågsamt sätt vältalig.
Alla de många små gemensamma intressen, som fordom
