förljuvat livet, hade nu liksom fått en bismak av bitterhet. Rätt som det var, kom Norman Douglas sättande, bad och kältade och gormade. Men Ellen visade av honom. Rosemary trodde dock, att det hela skulle sluta med att han en dag släpade Ellen med sig, och Rosemary kände, att hon skulle bli nästan glad, när det äntligen hände. Vardagslivet skulle naturligtvis bli mycket ensligt och dystert, men luften skulle inte längre vara laddad med dynamit.
Ur sina allt annat än behagliga funderingar väcktes hon av en liten skygg beröring. En hand hade snuddat vid hennes axel. När hon vände på huvudet, fick hon se Una Meredith.
— Nej men se lilla Una! Är du ute och går i den här hettan?
— Ja, sade Una, jag kommer för att — jag kommer för att —
Men hon fann det mycket svårt att tala om vad hon hade för ärende. Rösten svek henne — hennes ögon fylldes av tårar.
— Mitt lilla barn, hur är det fatt? Vad är du ledsen för? Du ska inte vara rädd för att tala om det för mig.
Rosemary lade sin arm om den lilla spensliga gestalten och drog den tätt intill sig. Hennes ögon voro så vackra, hennes beröring så len och öm, att Una repade mod.
— Jag gick hit — för att be — om inte fröken — ville gifta sig med min pappa, stammade hon.
Rosemary satt tyst en liten stund, så gränslöst förvånad blev hon. Hon stirrade totalt oförstående på Una.
— O, snälla fröken West, bli inte ond på mig, sade Una bönfallande. — Ser fröken, alla säger, att ni inte ville ha min pappa, därför att vi barn ä’ så stygga. Och det går han nu och sörjer så mycket över. Därför så tänkte jag, att jag ville gå hitupp och säga er, att vi ä’ aldrig stygga
