av munterhet, skämtlynne och gott kamratskap, dörrarna stodo alltid på vid gavel, den inre och den yttre världen togo varandra i hand. Aldrig hörde man de olika familjemedlemmarna växla ett snäsigt eller ovänligt ord.
Församlingsborna påstodo, att pastor Meredith skämde bort sina barn. Det är nog troligt, att han det gjorde. Säkert är, att han aldrig hade hjärta att banna dem. — De ha ingen mor, brukade han säga för sig själv med en suck, då han med eller mot sin vilja fått kännedom om något ovanligt fräckt fuffens. Men han fick aldrig reda på hälften av deras upptåg och påhitt. Han tillhörde drömmarnas sekt. Fönstren till hans studérkammare vette ut emot den gamla förfallna kyrkogården, och när han vandrade upp och ned i rummet, begrundande själens odödlighet, lade han alls inte märke till att Jerry och Carl under glada tjut hoppade bock mellan de mosslupna hällarna, under vilka döda metodister funnit sitt sista vilorum, eller att bollarna veno fram i vida bågar under trädens grönskande valv.
Pastorn fick ibland på förekommen anledning ett mycket bestämt intryck av att barnen inte erhöllo vare sig den fysiska eller moraliska eftersyn, som de haft, medan hans hustru levde, och likaså hade han för sig, att hushållet sköttes och maten lagades på ett helt annat sätt under tant Marthas regim än fallet varit, så länge hans egen Cecilia stod för det hela. För resten levde han i en värld av böcker och lärda meditationer. Och därför, fastän hans kläder sällan borstades och fruarna nere i byn av hans skarptskurna drags blekhet och de avtärda händerna drogo den slutsatsen, att han aldrig fick äta sig mätt, förde pastorn visst ingen olycklig tillvaro.
Om någonsin en kyrkogård kan kallas för ett trevligt ställe, så var det den gamla metodistkyrkogården i Glen
