S:t Mary. Den nya kyrkogården, som låg ett gott stycke längre bort, var putsad och välhållen och en mycket lämplig tillflyktsort för den, som ville sitta ensam med sorgsna tankar, men den gamla gravplatsen hade så länge varit överlämnad åt naturens vänliga och givmilda omvårdnad, att den fått en alldeles särskild charm över sig.
Den omgavs på tre sidor av en vall av grästorvor och sten, och överst på vallen löpte ett grått staket, vari många ribbor fattades. Från dem, som funnos kvar, nedhängde »gubbaskägg» i långa testar. Utanför vallen växte en rad höga furor med yviga, kåddoftande grenar. Vallen, som uppförts av de första nybyggarna, The Glens grundläggare, var nu så gammal, att den blivit vacker, med lavar och grönt, som spirade fram ur dess rämnor. Violerna lyste purpurröda vid dess fot redan tidigt på våren, och vilda astrar och gullris gladde ögat med sin höstliga prakt långt efter det andra blommor börjat sloka och vissna. Små ormbunkar tittade fram mellan de vittrande stenarna, och här och där spirade en stensöta upp som en yvig plym.
På den östra sidan fanns varken vall eller staket. Där övergick kyrkogården till en dunge av unga furor och granar; barrträden tycktes med varje år alltmer närma sig gravarna, och österut tätnade stammarna och bildade en tjock skog. Luften var alltid full av havets dovt klingande orgeltoner och de grånande gamla trädens brus, och om vårmorgnarna sjöngo fåglarnas körer i almarna omkring de båda kyrkorna om livet, ej om döden. Barnen Meredith älskade den gamla kyrkogården.
Blåögd murgröna, araucaria, med tjocka grenar, som påminde om armljusstakar, och rikblommig mynta tävlade om att kläda och skugga de sjunkna, nötta gravhällarna. Blåbärsriset växte i frodiga stånd i vrån med sandmark straxt intill barrskogen. Här kunde man studera de
