sig över dalen, och den lilla gruppen blev mera fåordig och tyst. Walter hade förut på dagen läst i sin älskade bok med sagor och äventyr, och han drog sig till minnes hur han en kväll precis som denna tyckt sig se och höra »piparen» med sina lockande flöjttoner komma gående dalen fram.
Han började tala med ett drömmande uttryck, som om han ensam sett en sällsam syn, dels därför att han ville göra de andra barnen litet underliga till mods, dels därför att i denna stund någonting, som han ej själv hade del uti, tycktes tala med hans tunga.
— Piparen kommer närmare, sade han, han är närmare än jag såg honom den kvällen förra gången. Hans långa mörka mantel fläktar omkring honom. Han blåser — han blåser i sin flöjt — och vi måste följa honom — Jem och Karl och Jerry och jag — över hela världen. Lyssna — lyssna — hör ni inte hans gälla musik?
Flickorna ryste.
— Äsch, du låtsar bara, sade Mary Vance, men du kan ändå gärna låta bli, för jag tycker det är ruskigt. Du låtsar, så man nästan inbillar sig det är verkligt … Jag tycker inte om din gamla pipare.
Men Jem sprang upp med ett muntert skratt. Han stod på en liten kulle något höjd över de andra, lång och smärt, med sin breda, öppna panna och sina orädda ögon. Det fanns tusentals gossar sådana som han i lönnens och lärkträdets land.
— Låt piparen komma, och må han vara välkommen, ropade han och svängde sin mössa. — Jag skall följa honom med glädje över hela den vida världen.
