sista kväll i Regnbågens dal. Dagen därpå skulle han resa till Charlottetown för att börja i fortsättningsskolan. Då skulle den lilla så tätt sammanslutna kretsen brytas. Och fastän den lilla festen varit i hög grad lyckad, satt det en liten tagg av sorg och saknad i varje ungt hjärta.
— Se — därborta i solnedgången ligger ett stort gyllene slott, sade Walter och pekade. — Titta på de glänsande tornen — och de purpurröda banéren, som vajar från spirorna! Det är nog någon erövrare, som segerrik kommer hemridande från striden, och nu flagga de till hans ära.
— O, vad jag önskar, att man levde i forna tider igen, utbrast Jem. — Jag skulle så gärna vilja vara soldat — en stilig general, som vunnit många segrar. Jag skulle vilja ge vad som helst för att få se på ett stort slag.
Ja, Jem skulle bli soldat och få bevittna en blodigare strid än som någonsin hittills utkämpats i världen, men den erfarenheten låg ännu i en avlägsen framtids sköte. Och hans mor, vilkens förstfödde han var, såg ofta på sina gossar och tackade Gud för att de fornstora dagar med i krig förvärvad ära, som Jem längtade efter, för alltid svunnit och att Kanadas söner aldrig skulle behöva rida ut för att kämpa för »sina fäders aska och sina gudars tempel».
Världskriget hade ännu ej hunnit kasta sin kyliga skugga framför sig. De gossar, som skulle komma att strida och måhända stupa på slagfälten i Flandern och Frankrike, på Gallipolis halvö och i Palestina, voro ännu blott upptågslystna skolpojkar med en lång levnadsbana framför sig. De ungmör, vilkas hjärtan skulle komma att blöda, voro ännu småflickor i korta kjolar, var och en med sina förhoppningar, sina framtidsdrömmar.
Så småningom slocknade den röda och gyllene färgprakten på banéren i solnedgångens stad, så småningom svann all ståten från erövrarens hyllningsfest. Skymning lägrade
