— De stygga kanske inte få ligga här alls, sade Karl.
— Ni pratar som ni har förstånd till, sade Faith. — Människorna, som ligger begravna här, har visst inte varit bättre än andra, Una. Men när nå’n är död, får man bara tala bra om honom, för annars kommer han tillbaka och spökar. Det har tant Martha sagt. Jag frågade pappa, om det var sanning, och han tittade tvärs igenom mig och muttrade: »Sanning? Sanning? Vad är sanning? O, du gamle skämtare Pilatus!» Så därför tror jag nog, att det måste vara sant.
— Jag undrar, om herr Davis skulle gå igen och spöka för mig, ifall jag kastade en sten på urnan, som han har ovanpå sin grav, sade Jerry.
— Frun skulle åtminstone komma, fnittrade Faith. — I kyrkan sitter hon alltid och plirar på oss som en gammal katta. I söndags gjorde jag en gubbe mot hennes systerson, och han gjorde en ändå fulare tillbaka mot mej, och ni skulle ha sett så hon blängde! Han fick nog sina fiskar varma, när de kom hem. Fru Elliott har sagt, att vi får inte vara ohövliga mot henne på några villkor, annars skulle jag ha gjort en gubbe mot henne med.
— Jag har hört, att en gång så räckte Jem Blythe ut tungan åt henne, och se’n dess har hon aldrig velat skicka bud på hans pappa, när nå’n blivit sjuk, inte ens när hennes man låg och höll på att dö, sade Jerry. — Jag kan just undra hur barnen Blythe är beskaffade.
— Jag tyckte de såg trevliga ut, sade Faith. Prästgårdsbarnen hade varit nere vid stationen samma kväll som ungherrskapet Blythe kom tillbaka hem. — Alldeles särskilt fattade jag tycke för Jem.
— Di säjer i skolan, att Walter är en så’n där konstig kurre, som alltid går för sig själv och som man aldrig kan ha någe’ kul med, sade Jerry.
