— Det tror jag visst inte, sade Una, som hade tyckt, att Walter såg mycket bra ut.
— Jaha, men vers skriver han i alla fall. Skolfröken satte ut ett pris i fjor för den, som kunde skriva den finaste dikten, och det vann han. Det har Bertie Drew berättat för mig. Berties mamma tyckte, att han borde ha priset, för han är döpt till Bertie Shakespeare Drew, men Bertie har sagt, att han skulle inte kunna få ur sig några vers, om det så gällde hans liv, och det hjälper inte, att han heter det namnet.
— Vi blir väl bekanta med dem, så fort de börjar skolan, sade Faith. — Jag hoppas flickorna måtte vara trevliga. Jag tycker just inte om några flickor här på trakten. Di ä’ nog snälla, men di är så sjåpiga och rätt tråkiga därjämte. Men tvillingarna Blythe såg skojiga ut. Jag trodde, att tvillingar alltid var på pricken lika, men det var inte de här båda. Jag tror jag tyckte bäst om den rödhåriga.
— Jag tyckte deras mamma såg snäll ut, sade Una med en liten suck.
Una avundades alla barn, som hade mödrar. Hon hade bara varit sex år gammal, när hennes egen mor dog, men hon förvarade en del mycket dyrbara minnen, som lågo på djupet av hennes själ likt juvelsmycken i en skattkammare — minnen av morgonlek och skymningsprat, kärleksfulla ögon, en mild röst och ett muntert klingande skratt.
— Di säjer, att hon ska inte vara lik vanligt folk, upplyste Jerry.
— Fru Elliott säjer, att det är därför att hon aldrig blivit riktigt fullvuxen, sade Faith.
— Äh, visst inte — hon är ju längre än fru Elliott.
— Ja, men det ska liksom sitta i själen … Fru Elliott har sagt, att doktorns fru är som en liten flicka invärtes.
