— Vi tyckte det luktade mat så fasligt gott, och så undrade vi vad det kunde vara.
— Vi har fångat och stekt foreller åt oss, sade Di. — Nu ska ni sitta ner och hjälpa oss att äta dem.
— Ni har kanske inte mer än vad ni själva vill ha, sade Jerry och såg med lystna blickar på det fat, som tillverkats av den utbultade konservburken.
— Åh, vi har många, tre till var och en, sade Jem. — Sitt ner.
Det var ingen, som krusade. Alla slogo sig ned på de mossiga stenarna. Festen blev både glad och långvarig. Nan och hennes syster Di skulle väl ha dött av fasa och skräck, om de vetat vad som Faith och Una mycket väl hade reda på — att Karl gick med två levande möss i kavajfickan. Men nu visste de det inte, så följaktligen hade de rakt ingen olägenhet. Var blir man bättre bekant med varandra än vid ett matbord? När den sista knapriga forellen försvunnit, voro barnen från prästgården och barnen från Ingleside vänner för livet. De hade alltid känt varandra och skulle aldrig, aldrig uppsäga bekantskapen. Själsfränder dragas på något outgrundligt sätt till varandra, och de hitta varandra alltid.
Det blev nu ömsesidiga redogörelser för vad man upplevat. Prästgårdsbarnen fingo höra om Avonlea och Grönkulla, om Regnbågens dal och hur den fått sitt namn, och om den lilla stugan vid havsviken, där äldste bror Jem var född. Och barnen från Ingleside fingo höra beskrivningar på Maywater, där familjen Meredith bott, innan de flyttade till The Glen, och på Unas älskade docka, vars ena öga trillat ut, och Faiths tama tupp, som kom, när man lockade på honom och var bättre och säkrare än någon väckarklocka.
Faith brukade ofta få göra den förtretliga erfarenheten,
