att folk skrattade åt henne, därför att hon hade en tam tupp till sitt favoritdjur. Barnen Blythe tyckte hon om, för de uttalade alls ingen förundran.
— En stilig tupp som Adam är precis lika trevlig att ha som en hund eller en katt, tycker jag, sade hon. — Om han vore en kanariefågel, skulle ingen förundra sig. Jag har fostrat upp honom från det han var en liten den allra näpnaste gula kyckling. Jag fick honom av fru Johnson i Maywater. En vessla hade ätit upp alla hans syskon. Jag kallade upp honom efter hennes man. Jag har aldrig brytt mig om dockor eller kattor. Kattor ä’ lömska, och dockor — vad ä’ di annat än porslin och sågspån? Eller vax, om det ska vara fint.
— Vem bor i huset däruppe på backen? frågade Jerry.
— Där bor fröknarna West — Rosemary och Ellen, svarade Nan. — Min syster och jag ska ta musiklektioner av fröken Rosemary nu i sommar.
Una såg på de lyckliga tvillingarna med ögon, vilkas längtan visst inte gjorde sig förtjänt av namnet avund. O, om hon bara kunde få lära sig spela! Det var en av hennes lilla dolda själslivs drömmar. Men vem skulle väl ha kommit på en sådan idé?
— Fröken Rosemary är så rar, och alltid klär hon sig så vackert, sade Di. — Hennes hår har precis samma färg som nykokt knäck, tillade hon med ett vemodigt uttryck.
Ty Di var lika litet som sin mamma i ungdomen fullt belåten med sina egna, i rött skiftande flätor.
— Jag tycker också om fröken Ellen, sade Nan. — Hon brukar alltid bjuda mig på polkagrisar, när hon kommer in i vår kyrkbänk. Men Di är rädd för henne.
— Hennes ögonbryn är så svarta, och så har hon en så’n stark och djup röst, sade Di. — O, vad Kenneth Ford var rädd för henne, när han var liten! Mamma har
