— Hon är säkert efter mig redan. Men kanske jag i alla fall kunde få lov att stanna kvar här, tills hon finner mig, om dom hemma hos er inte tycker illa vara. Jag var väl fånig, som nå’nsin tänkte på att rymma. Det blir ettervärre sedan. För det är klart, att hon får tag i mig. Men se jag kände, att nu måste jag på något sätt göra uppror.
Mary darrade på rösten, men hon skämdes för att visa, att hon åter var nära att brista i gråt.
— Inte en hund har farit så illa som jag har gjort de här sista fyra åren, sade hon.
— Har du varit i fyra år hos fru Wiley?
— Lita på det. Hon tog mej från barnhemmet i Hopetown, när jag var åtta år.
— Det är samma ställe som fru Blythe är kommen från, ropade Faith.
— Jag var i två år på det barnhemmet. Jag kom dit, när jag var sex. Min mor hade hängt sig, och min far hade skurit halsen av sig.
— Åh kära du! Varför? sade Jerry.
— Di söp, sade Mary lakoniskt.
— Och du har alls inga släktingar?
— Nej, inte en enda som jag vet av. Men nå’n gång i tiden måste jag väl ändå ha haft. När jag döptes, blev jag uppkallad efter ett halvt dussin av dem. Jag heter, om jag ska räkna upp alla mina namn: Mary Martha Lucilla Moore Ball Vance. Det räcker ett bra stycke, eller hur? Min farfar var rik. Jag vill våga, att han var rikare än eran farfar. Men min pappa söp opp alltihop, och min morsa, hon hjälpte allt duktigt till, hon med. Också de brukade slå mig. Jag har fått så mycket klå i min dar, att jag nästan tycker om’et.
Mary knyckte på nacken. Hon anade, att prästgårdsbarnen tyckte synd om henne för hennes många skråmors
