Sida:Regnbågens dal 1927.djvu/48

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

åt henne i en månad förra sommaren, och hellre vill jag då tjäna hos den onde själv.

Sensation numro två. Men Una såg litet tveksam ut.

— Då tänkte jag: ånej, det blir ingenting av. Jag hade sjuttio cent, som jag sparat; dem fick jag av fru Crawford i våras för att jag satte potatis åt henne. Det visste inte fru Wiley om, den leda markattan. Hon var borta på besök hos sin kusin, när jag satte dem. Jag tänkte jag skulle kila hit bort till The Glen och köpa mig en biljett på tåget till Charlottetown och försöka få något arbete där. För nog kan jag arbeta och gno och stå i, alltid, det kan jag försäkra. Jag går inte och drar benen efter mej. Då smet jag alltså ut i torsdags morse, innan fru Wiley hunnit komma i tofflorna, och så gick jag till The Glen — det är närapå elva kilometer. Och när jag kom fram till staschon, så märkte jag, att jag hade tappat mina pengar. Inte vet jag var — inte vet jag hur det hade gått till. Men borta va’ di. Jag visste inte min levande råd. Om jag gick tebaks till gumman Wiley, så skulle hon flå huden av mej. Därför gick jag upp på höskullen i den gamla ladan och gömde mej.

— Och vad tänker du göra nu? frågade Jerry.

— Jag vet inte. Jag får väl gå tillbaka igen och ta min medicin. Den illa gör, han illa far, men se jag har farit illa hela tiden, fastän jag gjort så gott jag har kunnat. Nu, när jag har fått lite mat i magen, tycker jag liksom att jag bättre kan stå ut med det.

Men fruktan låg bakom trotset i Marys ögon. Una tog ett litet skutt från den ena gravhällen till den andra och lade sin arm omkring Marys axlar.

— Gå inte tillbaka till den där styggan. Stanna kvar här hos oss.

— Ack, fru Wiley kommer nog att hitta mig, sade Mary.