— Ja, om du kommit till himlen, så hade du nog haft det bättre, sade Faith litet osäkert.
— Det finns väl inget annat ställe att komma till? sade Mary och lät förbryllad.
— Jo du, det finns helvetet, sade Una, men sänkte samtidigt rösten och slog armen om Mary för att göra upplysningen mindre skräckinjagande.
— Helvetet? Vad är det för slag?
— Kors, vet du inte det? sade Jerry förvånad. — Där bor ju djävulen. Honom har du väl hört om — du talade nyss själv om den onde.
— Jaha, det gjorde jag, men jag visste inte av att han bodde nå’nstans. Jag trodde han gick och strök omkring. Herr Wiley nämnde ofta helvetet, när han levde, och bad folk resa dit. Men jag trodde det var något ställe borta i Nya Brunswick, där han själv var barnfödd.
— Helvetet är ett rysligt ställe må du tro, sade Faith med det på en gång välbehagliga och dramatiska uttryck i rösten, som infinner sig, när man berättar om hemska saker. — Dit kommer elaka människor, när di dör, och där får di brinna i eld och svavel alltid — i evighet.
— Vem har talt om det för dig? frågade Mary misstroget.
— Det står i bibeln. Och gamle herr Isaac Crothers har också sagt det i vår söndagsskola, när vi bodde i Maywater. Han var kyrkvärd, så han visste det säkert. Men du behöver inte vara ängslig. Om du är snäll, så kommer du till himlen. Men är du stygg, så kanske du egentligen inte har någonting emot att fara till helvetet.
— Jo, det kan du tro att jag har, sade Mary med mycken bestämdhet. — Hur elak jag än vore, skulle jag inte tycka om att bli levande stekt. Jag vet nog hur det känns, — närapå. Jag råkade en gång ta i en glödhet eldtång. Hur skall man bära sig åt för att vara snäll?
