— Du ska gå i kyrkan och i söndagsskolan och läsa din bibel och be din aftonbön varenda kväll och lägga i kollekten efter gudstjänsten.
— Det var inte lite det, sade Mary. — Något mera?
— Så ska du be Gud, att han förlåter dig dina synder. De synder du har begått.
— Men jag har aldrig be-begått några, sade Mary. — Vad är en synd för slag?
— O Mary lilla, visst har du det. Alla människor begår ju synder. Har du aldrig narrats?
— Jo då. Många gånger, sade Mary.
— Där ser du. Narras är en mycket svår synd, sade Una högtidligt.
— Det var sjutton. Menar du, att jag skulle komma till helvetet för att jag slagit i dem en osanning då och då? Men kära ni, det var jag ju alldeles tvungen till. Herr Wiley skulle en gång ha knäckt varenda kota i min arma kropp, om jag inte narrats för’en. Klara sej utan att ljuga — nej si det går då rakt inte.
Una suckade. Här var så många svårigheter, att hon inte rådde med att lösa dem. Hon ryste, när hon tänkte på all den misshandel stackars Mary undergått. Om någon slagit henne, Una, så där hjärtlöst, skulle nog också hon ha narrats … Hon tryckte hårt Marys lilla valkiga och sträva hand.
— Är det där den enda klänningen du har? frågade Faith, vars glättiga sinne vägrade att någon längre stund befatta sig med tråkiga saker.
— Den här klänningen tog jag på mig just därför att den är så dålig, sade Mary och blev eldröd i ansiktet. — Fru Wiley har köpt mina kläder, och dem får hon nu behålla. Jag vill inte ha henne att tacka för någonting. Jag har heder i kroppen. Skulle jag rymma, så skulle jag då
