Prästgårdens vind var lång, låg och mörk, och vid den ena gaveln var den medelst en vägg avdelad till ett slags större garderob eller vindskontor. Här bäddades det nu åt Mary med de vackra hålsömsprydda lakan och det prydliga hemstickade täcke, som den döda prästfrun en gång gjort i ordning till gästrummet och som ännu höllo, trots tant Marthas regim. Man sade godnatt till varandra, och det blev tyst i huset. Una höll just på att somna, då hon från vindskontoret just över sitt huvud hörde ett ljud, som kom henne att yrvaken sätta sig upp i sängen.
— Hör du, Faith — Mary ligger och gråter, viskade hon.
Faith svarade ej, hon hade redan somnat. Una gled ur sin säng och sprang i sitt korta vita nattlinne ut i förstugan och därifrån uppför trappan, som ledde till vinden. Det knarrande vindsgolvet bebådade tillräckligt att hon var i annalkande, och när hon kom fram till avbalkningen, var allting månbelyst tystnad, och i tältsängen såg man endast någonting kullrigt i mitten.
— Mary, viskade Una.
Intet svar. Una smög sig tätt intill sängen och drog sakta i täcket.
— Mary, jag vet, att du gråter. Jag hörde dig, golvet är så tunt. Ligger du och är ledsen?
Mary blev plötligt synlig ovanför täcket, men svarade fortfarande ingenting.
— Får jag krypa ner till dig. Jag fryser, sade Una, som började huttra i kylan. Ty det lilla vindsfönstret stod öppet, och en kylig nattvind norrifrån blåste rätt in.
Mary makade sig åt sidan, och Una kröp ned bredvid henne i den smala sängen.
— Nu behöver du inte känna dig ensam. Vi borde inte ha låtit dig ligga ensam här den första natten.
