I.
Hemma igen.
Det var en klar, äppelgrön afton i maj, och de Fyra vindarnas hamn speglade västerhimlens gyllene moln mellan sina mörka, mjukt buktande stränder. Havet svallade med tunga dyningar mot sandbanken, melankoliskt till och med i vårens tid, men en liten skälmsk och gladlynt vindkåre kom susande framåt den röda strandväg, på vilken fröken Cornelias behagligt välfödda gestalt styrde sina steg mot byn Glen S:t Mary. Fröken Cornelia hette egentligen fru Marshall Elliott, och sin fruvärdighet hade hon innehaft i tretton år, men ännu i dag fick hon av de flesta människor heta fröken Cornelia. Det gamla namnet var kärt för hennes gamla vänner; det var bara en enda av dem, som alldeles lagt bort det. Susan Baker, den kärva och grånade trotjänarinnan hos familjen Blythe på Ingleside, försummade aldrig ett tillfälle att kalla henne »fru Elliott» med en alldeles särskild, dräpande betoning, liksom om hon velat säga:
— Du var en gång fasligt angelägen om att bli fru, och nu skall du minsann få heta fru, åtminstone av mej.
Fröken Cornelia var på väg upp till Ingleside för att hälsa på doktor och fru Blythe, som nyss kommit hem från sin Europaresa. De hade varit borta i tre månader. I
5
