februari hade de rest för att bevista en stor läkarekongress i London, och vissa saker, som fröken Cornelia gärna ville bringa på tal, hade ägt rum i The Glen under deras frånvaro. Först och främst hade en ny, talrik familj flyttat in i prästgården. Och vilken familj! Det finns många underliga djur i Vår Herres hage. Fröken Cornelia ruskade på huvudet åt den flera gånger, medan hon gick.
Susan Baker och forna tiders Anne Shirley sågo henne komma, där de sutto på Inglesides stora veranda och njöto av skymningsstundens behag. Små sömniga rödhakesångare kvittrade ännu uppe i lönnarnas skumma kronor, och påskliljornas blekgula kalkar avtecknade sig matt mot den gamla vittrande, röda tegelmuren, som omgav gräsplanen.
Anne satt på verandatrappan med händerna knäppta över knäet, och i den vänliga skymningen såg hon så flickaktig ut som en mor till många barn har rätt att göra. De vackra, grågröna ögonen, som blickade nedåt vägen från hamnen, voro lika fulla av drömmarnas skimmer och strålglans som förr. Bakom henne i hängmattan låg Rilla Blythe hopkrupen, en liten tjock och fet sex års tulta, det yngsta av barnen på Ingleside. Hon hade lockigt rött hår och ljusbruna ögon, som alltid brukade snörpas ihop på ett lustigt sätt, när fröken Rilla behagade somna.
Shirley, »vår lille brune gosse», som han kallades i familjen, satt och sov i Susans famn. Han bar verkligen skäl för sitt smeknamn. Han var brunögd, brunhårig och brunhyad, mycket rödblommig i sitt lilla ansikte, och han var Susans lilla hjärtegryn. Efter hans födelse hade Anne länge legat sjuk, och Susan skötte om lillen med en moderlig ömhet, som inte kommit något av de andra barnen till del, hur mycket hon än var fäst vid dem. Doktor Blythe sade en gång, att hade inte hon funnits, skulle den lille gossen aldrig ha förblivit vid liv. Och han borde väl veta det.
