älskade henne. Men intressant funno de henne alltid. De fogade sig därför helt beskedligt i att hon liksom övertog ledningen, och efter fjorton dagar hade de kommit därhän, att de tyckte, att de alltid haft henne hos sig.
— Det är ändå vådligt besynnerligt, att fru Wiley inte har velat ha tag i mej, sade Mary en dag. — Jag begriper det inte.
— Hon kanske alls inte bryr sig om att bråka med att få dig tillbaka, sade Una. — Och då kan du alltid stanna här hos oss.
— Huset är inte riktigt så stort, att både jag och eran tant Martha får rum här, sade Mary och såg menande ut.
— Det är visst gott och bra, att man alltid får äta sej mätt — ni må tro, att jag undrade förr i världen hur det kunde kännas — men maten kan göras bra mycket go’are i lagningen än vad hon gör. För resten kan det gott hända, att fru Wiley kommer hit, rätt vad det är. Hon har allt inte glömt mej. Jag tänker just inte så mycket på det om dagen, men däruppe på vinden, se’n det har blivit mörkt, där må ni tro, att jag ligger och funderar, och tankarna går runt, runt i min hjärna. Usch, det är en otäck värld vi lever i. Får hon tag i mej, kommer hon förstås att klå mig alldeles fördärvad — satans markatta!
— Men Mary, vad tänker du på, som säger så’na fula ord, riktiga svärord, sade Una förebrående. — Du har ju lovat mig, att du aldrig mer skulle säga sådana ord.
— Asch, det var väl ingenting, sade Mary. — Jag säger som det är, jag. Om du visste hur många bra mycket värre ord jag skulle kunna dra på med, om jag bara ville, så skulle du inte bråka för det där, som nyss slank ur munnen på mej. Och det var ju om fru Wiley. Har du tänkt på att jag inte har ljugit en enda gång, se’n jag kom hit till er?
