— Än spökena då, som du sa häromdagen, att du hade sett? erinrade Faith. — Med dödskallar och scheletthänder. — Mary blev röd.
— Det är stor skillnad, sade hon trotsigt. — Det visste jag, att ni inte skulle tro, och det var aldrig min mening, att ni skulle tro på’t. Men jag såg i alla fall nå’nting vådligt konstigt en kväll, när jag gick över körgårn på andra sidan viken. Jag kan inte säja, om det var ett spöke eller Sandy Crawfords gamla vita märr, men den, som fick ben under sej och kila’ i väg, allt vad tygena höll, det var allt jag, sade Mary.
VII.
Vad torsk kan användas till.
Lilla Rilla Blythe gick stolt och inte så litet viktig framåt The Glens »storgata» och uppåt den backe, som ledde till prästgården, och hon bar försiktigt en liten korg full med tidiga jordgubbar, som Susan dragit upp, ränsat och vattnat inne i en solig vrå av Inglesides trädgård. Susan hade inskärpt hos Rilla, att hon inte fick lämna från sig korgen åt någon utom pastorn själv eller tant Martha, och Rilla, som var mycket stolt över att bli skickad i ett sådant ärende, var fast besluten att noggrant följa sina instruktioner.
Susan hade klätt henne helt prydligt i en stärkt vit, broderad klänning, omknuten med ett blått skärp. På fötterna hade hon näpna blå skor med spännen. De långa rödbruna lockarna föllo ned så runda och glänsande, och för att visa prästgården en artighet hade Susan låtit henne sätta på sig sin bästa hatt. Den hatten var någonting synnerligen elegant, och visst är, att Susans smak haft mera
