hon själv. Upphävande ett stridsrop rusade hon på den förfärade Rilla, svängande sitt fruktansvärda vapen. Nu svek modet Rilla. Utsikten att bli kringklappad med en stor och klibbig och saltdrypande fisk, som luktade långt ifrån gott, var någonting så oerhört, att Rilla föll till föga. Med ett gallskrik släppte hon sin korg och tog till fötter. De vackra jordgubbarna, som Susan med sådan omsorg utvalt och plockat åt pastorn, trillade i en mörkröd flod framåt den dammiga vägen och trampades sönder av både den förföljdas och den förföljandes fötter. Nu tänkte Mary inte längre på jordgubbskorgen och dess frestande innehåll. Hon gick helt och hållet upp i fröjden att få skrämma livet ur Rilla Blythe. Hon skulle minsann lära henne att komma struttande och vara mallig över sina fina kläder …
Rilla rusade utför backen och bygatan fram. Förskräckelsen bevingade hennes steg, och hon lyckades hela tiden hålla sig en liten smula före Mary, som ej förmådde uppdriva hela sin förmåga som snabblöperska just därför att hon skrattade så omåttligt, men dock hade så pass mycket luft i lungorna, att hon då och då kunde höja ett vilt tjut, medan hon sprang och samtidigt svängde sin torskhalva i luften. Den vilda jakten for fram genom The Glens storgata, och alla i husen störtade till sina fönster eller sina grindar för att se vad som stod på. Mary förstod, att hon ställde till stor uppståndelse, och den känslan beredde henne ett ofantligt välbehag. Rilla, som var nästan blind av förskräckelse och höll på att tappa andan, orkade ej springa längre. I nästa sekund skulle den rysliga flickan vara över henne med sin torsk. Den arma ungen snavade på en ojämnhet i stenläggningen och föll rätt i en gyttjepöl, just som fröken Cornelia kom ut ur Carter Flaggs butik.
