Fröken Cornelia var snabbtänkt och fattade situationen i en blink. Detsamma gjorde Mary. Hon tvärstannade mitt i sitt vilda lopp, och innan fröken Cornelia hunnit få ett ord över sina läppar, gjorde hon helt om och kilade hemåt lika fort som hon hittills sprungit utför backen. Fröken Cornelia knep ihop munnen på ett olycksbådande sätt, men hon förstod, att det var ju meningslöst att försöka sätta efter den långbenta missdåderskan. Därför reste hon i stället upp den stackars gråtande och förskräckligt nedsmutsade Rilla och följde henne hem. Rilla var förtvivlad. Både klänning och skor och hatt voro så gott som förstörda, och hennes sexåriga stolthet hade fått sig en fasansfull knäck.
Susan, som var blek av vrede, hörde på fröken Cornelias redogörelse för flickan Vances bedrift.
— Jag säjer då det — en så’n oförskämd slyna! upprepade hon om och om igen, medan hon förde bort Rilla för att tvätta och trösta henne.
— Nu går då sannerligen skammen på torra landet, min kära Anne, sade fröken Cornelia i mycket beslutsam ton. — Någonting måste göras. Vad är det för en bortbyting de ha skaffat sig i prästgården, och var kommer hon ifrån?
— Jag har fattat, att det var en liten flicka från andra sidan viken, som vistas på besök i prästgården, svarade Anne, som ej var blind för torskepisodens komiska sida och i hemlighet tyckte, att hennes lilla Rilla var en smula fåfäng och inbilsk och kunde ha gott av en läxa.
— Jag känner alla familjerna på andra sidan viken, som kommer till vår kyrka, och det där utskummet hör då inte till någon av dem, sade fröken Cornelia. — Trasorna hänger om benen på henne, och när hon går i kyrkan om söndagarna, får hon låna Faith Merediths gamla avlagda kläder. Nej, här har vi nå’nting mycket mystiskt,
