— Jag har gett honom livet precis lika mycket som ni, kära doktorinnan, brukade Susan säga. — Jag rår om honom precis lika mycket som hans mamma. — Och det var faktiskt alltid till Susan, som Shirley sprang, när det skulle blåsas på det ställe, där han stött sig, när han ville bli vyssjad till sömns — sådana pretentioner hade han! — eller när det gällde att slippa undan en liten lugg eller litet välförtjänt smäll på små tassarna. Susan hade gett alla de Blytheska barnen smisk, när hon tyckte de behövde det för sitt sanna bästa, men Shirley ville hon aldrig smälla, och inte heller fick hans mamma lov att göra det. En gång hade hans pappa i uppfostringssyfte förgripit sig på hans lilla person, och Susan hade blivit utom sig av förtrytelse och på många veckor inte velat grädda någon paj åt doktorn.
— Vet han inte skäms! Ska han narra vårt änglabarn att gråta, snälla doktorinnan? sade hon.
Hon hade tagit Shirley med sig till sin brors hem, medan föräldrarna voro ute på resa. Alla de andra barnen hade hämtats till Avonlea, och sålunda hade hon fått ha sin lille sockertopp alldeles för sig själv i hela tre månader. Susan var i alla fall mycket glad, när hon var tillbaka på Ingleside och hade alla sina älsklingar omkring sig. Ingleside var hennes värld, och i den regerade hon som envåldshärskarinna. Ej ens Anne brukade ha någonting att anmärka på hennes sätt att styra och ställa, till stor förargelse för fru Rachel Lynde uppe vid Grönkulla, som med dyster uppsyn meddelade Anne, så ofta hon var på besök vid Fyra vindars hamn, att hon lät »den där Susan» alldeles topprida sig, men nog skulle komma att ångra sig förr eller senare … Det var så säkert som amen i kyrkan.
— Här kommer Cornelia Bryant nere på strandvägen,
