Lycksalighetens ö och svanjungfrur. Walter blev ytterst häpen, när han fick läsa om att även Wilhelm Tell var en uppdiktad person. Historien om ärkebiskop Hatto av Mainz höll honom sedan vaken en god del av natten, men mest älskade han berättelsen om den heliga graal, skålen, som frambärs av jungfrun och spred en sådan glans, att den fördunklade facklornas sken. Om allt detta läste han med både bävan och fröjd, medan de små bjällrorna uppe i De båda Älskandes träd sakta klingade för sommarvindens fläktar och skymningens svalka så småningom bredde sig över dalen.
— Somligt folk kan då ljuga med smak, sade Mary i beundrande ton, när Walter lade igen boken därför att han ej längre såg att läsa.
— Ljuga? Vad menar du? sade Di förargad.
— Du vill väl inte påstå, att allt det där är sant? sade Mary och såg misstrogen ut.
— Nej bevars — inte riktigt sant … Ungefär lika sant som dina spökhistorier. Di var inte heller sanna, men det var aldrig din mening att vi skulle tro på dem, så att man kan inte heller kalla dem lögner.
— Det där om slagrutan var då åtmnistone inte lögn, sade Mary. — Gubben Jake Crawford på andra sidan viken går ofta med en sådan. Folk skickar efter honom från alla möjliga håll, så fort di vill ha en brunn. Och då säjer hanses slagruta var källådern går. Och den vandrande juden tror jag då, att jag känner.
— Nej men Mary … sade Una i stor häpnad.
— Jo du, så sant jag här sitter. En dag förra hösten så kom det en mycket gammal gubbe till fru Wiley. Han såg då så gammal ut som om han varit med själva Noak i arken. Hon talte med honom om grindstolpar av cederträ och frågade honom om så’na var varaktiga. »Om di är
