— Det var ledsamt, att den där fru Wiley ska vara död, sade Susan harmset, för annars skulle jag bra gärna ha velat gå bort till henne och säga henne ett sanningens ord. Svälta och slå ett barn — det är ju så håren kan resa sig på ens huvud, snälla doktorinnan. Nog för att jag håller på att barn ska agas, när de har förtjänt det, men det ska vara måtta med allt. Hur ska det nu bli med henne, den fattiga ungen?
— Hon får väl skickas tillbaka till barnhemmet, förmodar jag, sade fröken Cornelia. — Jag tror, att alla här i trakten, som vill ha ett fosterbarn, redan skaffat sig ett. Jag ska tala med pastorn i morgon och säga honom min tanke i den här saken.
— Det kan doktorinnan vara lugn för att hon gör, sade Susan, när fröken Cornelia avlägsnat sig. — Hon drar sig då aldrig för att tala rent ut med folk. Men jag begriper ändå inte hur Cornelia Bryant vågar tala med en andans man så som hon gör — precis som om han vore en vanlig människa.
När tant Cornelia gått, svängde sig Nan Blythe ur den hängmatta, där hon legat och läst sina läxor, och kilade ned till Regnbågens dal. De andra barnen voro redan där. Jem och Jerry kastade till måls med ett par gamla hästskor, som de fått till låns av smeden nere i byn. Karl hade hittat en myrväg, som gick över en solbelyst kulle, och låg på magen och såg på myrorna, när de släpade åstad med barr och barkbitar betydligt större än de själva. Walter låg inne bland de skuggande ormbunkarna och läste högt för Mary och Di, Faith och Una, ur en underbar berättelsebok, som handlade om kejsar Barbarossa och den vandrande juden, råttfängaren i Hameln och sjömannen Sindbad, om drakar, som vaktade skatter av guld och ädelstenar, slagrutor, människor med svansar,
