— och er och barnen Blythe. Ni är de enda vänner jag nå’nsin haft, och jag skulle sörja, om jag bleve tvungen att skiljas från er.
IX.
Una gör slag i saken.
Fröken Cornelia hade ett privat samtal med pastorn, som gjorde den världsfrånvände och tankspridde själasörjaren ganska häpen och förbryllad. Hon påpekade för honom, och det utan krus och krumbukter, hur pliktförgäten han varit, när han låtit en liten hemlös och föräldralös främling som Mary Vance komma in i familjen och bli lekkamrat åt hans barn utan att han visste det minsta om henne eller brytt sig om att göra några efterforskningar.
— Nu tror jag just inte, att någon egentlig skada är skedd, slöt hon. — Den här Maryflickan är ju visst inte vad man kan kalla stygg eller vanartig. Jag har frågat ut era barn och barnen Blythe, och enligt vad jag har förstått, kan man just inte förebrå henne någonting utom möjligen att hon talar ett mycket ovårdat språk och ibland använder fula ord. Men tänk vad som skulle ha kunnat hända, om hon varit sådan som en del andra barnhemsbarn, som vi känner till. Ni vet själv vad den där lille pojkuslingen, som familjen Flagg tog upp, lärde och berättade för de Flaggska barnen.
Det visste inte pastorn, och han förstod, att här förelåg en ny svår underlåtenhetssynd.
— Men vad ska vi nu göra, fru Elliott? frågade han hjälplöst. — Vi kan ju inte köra ut det stackars barnet. Vi måste på något sätt ordna för henne.
— Ja visst. Det är så gott vi skriver till
