nämnden i Hopetown genast. Emellertid kan hon väl få stanna här några dygn, tills vi hör från vederbörande, som har att bestämma över henne. Men håll era ögon och öron öppna, pastor Meredith.
Susan skulle väl ha dött på fläcken av fasa, om hon hört fröken Cornelia rikta en dylik uppmaning till en andans man. Men fröken Cornelia avlägsnade sig med en behaglig känsla av belåtenhet över ett välförrättat värv, och samma kväll bad pastorn Mary komma in till honom i hans studérkammare. Mary lydde, likblek av rädsla. Men hon fick uppleva den största överraskning hon ännu varit med om i sin kuschade och eländiga tillvaro. Den herrn, som hon hyst den rysligaste respekt för att inte säga skräck för, visade sig vara så mild och vänlig och förstående, att hon aldrig träffat på maken. Innan hon visste ordet av, hade Mary börjat förtro honom alla sina sorger och vedermödor, och i gengäld fick hon så mycken sympati, så mycket ömt deltagande, att hon knappt trodde sina öron. Mary kom ut igen från studérkammaren med ett sådant förklarat uttryck i sina anletsdrag och sina ögon, att Una knappt kände igen henne.
— Er pappa är bussig, bara han väl vaknar upp, sade hon med en liten fnysning, som var nära besläktad med en snyftning. — Det är bra synd, att han inte vaknar oftare. Han sa, att jag rådde visst inte för att fru Wiley dött, men så sa han vidare, att jag skulle försöka tänka på hennes goda sidor och inte bara på de dåliga. Jag vet sannerligen inte vad hon hade för goda sidor utom att hon ville ha rent ikring sej och kunde kärna gott smör. Jag vet då, att jag nästan fördärvat mej i både armar och knän med att ligga och skura hennes gamla köksgolv med alla kvisthålen uti. Men se hädanefter kommer jag att lyda allt vad er pappa säjer åt mej.
