Sida:Religionen och skolan.djvu/10

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

skola utan religionsundervisning (= undervisning i trosläran).

Det som blir spörsmålet, när detta kraf fullt gjort sig gällande, — d. v. s. när religionsundervisningen icke längre är samhällets sak, — det är: hur skall man ställa det, så att religionsskolan och kunskapsskolan icke komma i strid med eller ligga hindrande i vägen för hvarandra?

Detta spörsmål är särskildt viktigt för religionsskolan. Ty blir det strid, så blir det den som får lida. Kunskapen har sin makt och sin rätt i sig själf; 2 × 2 är 4 i alla fall.

Mina fåfänga omvändelseförsök i barnaåren står härvidlag för mig som en varning.

»Nådens ordning» är icke något för den ålder, det här är tal om. Teologi är icke för barn. Vill man hjälpa barnen fram i det goda, så bör man se till att få fatt på det i barnanaturen, som är godt, det som vill uppåt, det som man kan kalla den andliga växtviljan.

Det är ej synden, man skall tala om, då man skall lära barn att tro. En rätt barnuppfostrare ger sig ej till att framställa för barnet det låga och usla som det skall afhålla sig från; och minst af allt skall han väcka tvifvel hos barnet, huruvida det kan afhålla sig från det låga och usla; det är lusten till det goda han skall försöka väcka och styrka.

Barnauppfostringens konst är att så framställa det goda och vackra, att barnet känner glädje däröfver och får lust till det, vilja till det.

Och då bör barnet icke få känsla af strid mellan det goda, som det skall tro på, och det sanna, som det