sätter penningväldet sitt: »du skall älska mammon och bedraga din nästa!» Men innerst i oss alla lefver en misstanke om, att det likaväl finnes något i Jesu lag, som ändå är sant, ja att den, när allt kommer omkring, innehåller det högsta, det sant mänskliga, det som människan bör sträfva att uppnå, så sant hon på det hela vill nå längre än att vara det högsta rofdjuret. Jesu tankar äro sant mänskliga, det känna vi på oss; ofta medge vi det rent ut. Kanske äro de då också sant barnsliga?
Det är visst: de peka fram mot det högsta och renaste, det religiöst fullkomliga. Och de ha ännu en fördel: så höga och rena de äro, komma de ändå ej i strid med något af det, som barnet dessutom skall lära.
Det är den höga humanitas, människokärleken, Jesus förkunnar. Syskonsinne människorna emellan, barnasinne gentemot det högsta varat, mot Gud, är Jesu lag. Den böra alla kunna samla sig omkring, de som vilja det religiösa, och de som vilja det mänskliga. Och denna höga och rena och varma tanke bör särskildt kunna tilltala barnasinnet. Kanske det verkligen skulle vara värdt försöket att låta de små komma till Jesus!
Kyrkan kunde ej fullständigt vara med på detta. Kyrkan betraktar Jesus som en ironiker: han fordrar det af oss, som han vet att vi ej förmå, emedan han vill visa oss, att vi ej förmå det. Och det man vet vara ironi, det kan man ej förkunna, såsom vore det allvar.
Men kyrkan kunde tänka som så:
Då Jesus bjuder oss att föra de små till honom,
