pinohistorien. På Skärthorsdagen såg jag en af dessa, Fot-twagningen. Erkebiskopen, som härwid föreställer Kristus, afkläder sig i koret sin biskopliga skrud och står i en simpel, fotsid rock. Om hans hals lägges en lång linneduk, som korswis wecklas om lifwet på honom och derpå knytes frampå magen med twå långa nedhängande ändar; 12 munkar eller poper föreställa de 12 apostlarna. Erkebiskopen tager derpå ett stort handfat af silfwer, faller på knä framför hwar munk, twättar hans högra fot, aftorkar den derpå med ändan af linneklädet och kysser honom på handen. Arkimandriten föreställer Petrus, som gör inwändningar mot twagningen, men omsider låter den ske. Under allt detta uppläser en bredwidstående munk långsamt det motswarande stället i pinohistorien, så att den för hwarje ögonblick föregående handlingen alltid inträffar samtidigt med det upplästa stället. Den gamle erkebiskopen, som war öfwer 70 år, ansträngdes synbarligen af det täta knäfallandet. Det hela war en teatralisk farce, utan andakt och wärdighet. Följande dagen, som war Långfredagen, blef Kristus begrafwen, hwarwid en trädocka blef nedlagd i en stor silfwerkista med lock, som stod i koret, och wid midnatten mellan påskafton och påskdagen går man och öppnar kistan, hwilken föreställer Kristi graf. Dockan är nu borta och det ropas: Christos voskrest (Kristus är uppstånden); detta upprepas af alla tillstädeswarande; hwarpå swaras: vo’ istinno voskrest (i sanning han är uppstånden), och alla närwarande kyssa hwar och en sina grannar, utan åtskilnad till ålder eller kön. När i påskweckan twå personer mötas på gatan, och den ene säger Christos voskrest, måste den andra swara vo’ istinno voskrest och kyssa honom, antingen de äro af samma eller olika kön. Påskdagsmorgon stå borden öfwerallt belastade med hela pyramider af hårdkokta ägg, fläskskinkor, stekar, kaviar, med ett ord ett öfwerflöd af de kraftigaste födoämnen, jemte win och bränwin; och nu öfwerfyllas de uthungrade magarna plötsligt så med mat och dryck, att de fleste måste tillbringa påskdagsförmiddagen med att sofwa ruset af sig, och att läkarne hela den följande weckan hafwa fullt upp att göra med att bota förderfwade magar.
Men för att återkomma till min tillämnade flodresa, så hade hr. Murawieff för min räkning uppgjort med en rik köpmansenka, madam Sibiriakowa, som, efter hwad ryktet förmälde, war egarinna af ett par millioner rubel, om att utrusta ett fartyg med 8 man och en skeppare, för att föra mig på Angara och Werchne-Tunguska till Jeniseisk, hwarest det war tillsagdt om att bygga en mindre farkost, som skulle föra mig på floden
