Sida:Resa i Sibirien.djvu/117

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
101

Jag misstänkte, att den också innehöll guldstoft, då den fullkomligt liknade sanden i Ural. Berget har under flera werst en lodrät wägg mot floden, med wågräta lager af sandsten och andra mjuka ämnen; måhända lera. Denna flodbädd war helt säkert öfwerallt lärorik för en mineralog och geognost; ty stränderna innehöllo i den ofantliga mängden små glattslipade rullstenar en katalog på Baikal-traktens stora mineral-rikedom — mjölkhwita agater, stora som strutsägg, randiga stenar i alla färgskiftningar — så att jag på denna resa ofta gick långa stycken längs flodbrädden, för att beskåda denna brokiga mångfald, men beklagade att jag ej förstod hwad deraf war af wetenskapligt wärde.

Wid min återkomst till fartyget hette det: kaptenen och de twå lotsarne tro nu, att wi kunna fresta wår lycka i fallet. Jag gick derpå in i min kabyssa, inpackade alla mina instrumenter i deras förwaringsrum, tog ett paket med något öfwer 6000 rubler i bröstfickan och stack en grof täljknif på mig, för att, i fall en olycka skulle hända, hafwa något redskap, hwarmed jag kunde hugga mig fast i en planka. Från denna sysselsättning kallades jag af Gustaf, som berättade, att den gamla lotsen ej wille börja sitt företag, innan Barin (herrn) först hade wälsignat honom (blagoslovit). Då hwarken Gustaf eller jag wisste, huru detta skulle gå till, gjorde jag med handen ett kors framför hans panna, och dermed war han belåten. Derpå satte wi oss i rörelse, och den gamle, hwithårige lotsen intog sin plats ytterst i förstäfwen, hållande sig i ett tåg med wenstra handen och hafwande min hopwirade näsduk som signal i den högra. Samme fiskare, som föregående dagen hjelpt oss af grund wid Buyk, klef än upp på ruffen, för att bättre se sig omkring, och gick än tillbaka till skepparen wid den bakersta långa åran. Tysta, med spänd uppmärksamhet och ihågkommande köpmans-ombudets öde på samma ställe och wid samma årstid, närmade wi oss forssen, och kommo snart innanför dess första hwitskummande rand, då wi begynte gunga och skjuta starkare fart. I detta ögonblick stod solen alldeles ren, med sin nedre halfwa skifwa dold af bergåsen, medan månen, som war i nyet, stod något högre, som en skarp skära. Efter några ögonblicks förlopp skrapade barken mot stenar i bottnen och stannar midt i det häftigaste strömswallet; allmän förskräckelse; wattnet arbetar häftigt mot det stora faststående föremålet; kapten ropar: ”ro på! ro på!” Man anstränger hwarje muskel wid årorn och wi glida en bit; men det skrapar ånyo och wi stå på