Sida:Resa i Sibirien.djvu/118

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

102

igen; wi glida åter något, men fastna ånyo. Slutligen kommo wi loss för tredje gången och sköto nu fart. Kort derefter blefwo den gamle lotsen på förstäfwen och fiskaren akterut af skiljaktiga meningar; midt i starkaste forssen will den ena till höger, den andra till wenster. Denna oenighet just i det farligaste ögonblicket war beklämmande. Slutligen sprang den sednare fram till den förre och strek häftigt till honom; och då han kom tillbaka till mig, som jemte Schmerka stod akterut, pekade han med ett glädjestrålande ansigte på det första stora, swarta stenblocket, hwilket skymtade förbi på högra sidan; strax derpå sågo wi det andra på den wenstra, begge temligen högt öfwer strömswallet. Då wi foro förbi det sista, steg den hwithårige gubben ned från förstäfwen; blek hade han warit så länge han stod der; nu blef han plötsligt röd i ansigtet. Han kom till mig, torkade med signalnäsduken swetten ur ansigtet och tårarna ur ögonen, och lyckönskade. Slava tebā Bagu! ljöd det från alla kanter; allmän glädje. Jag märkte att Schmerka i det farliga ögonblicket darrade på knäna; och då jag sade honom det, nämde han tillbaka, att jag hade warit mycket blek. Jag tror det nog; det war ett storartadt, högtidligt uppträde, som gjorde ett ännu starkare intryck genom de långa förberedelserna och fallets rykte. Ingen menniska står likgiltig i faran och den spända uppmärksamheten på alla yttre omständigheter drifwer blodet inåt hjertat. Allt hwad man kan fordra är besinning, för att i det afgörande ögonblicket kunna tillgripa det lämpligaste räddningsmedlet. Jag utdelade brännwin bland folket, gaf skepparen, lotsarne och Gustaf hwar sitt glas rum, och en toddy åt juden och mig.

Sedan lotsarne och det öfriga folket blifwit godtgjorda för sitt beswär, lemnade de oss, hwarefter wi reste widare hela natten och kommo på morgonen den 8 Juni till porogen Dolgoi (Långforssen), som är nära 34 sw. mil lång, hwilken wi öfwerforo på 25 minuter, sedan wi hemtat roddare i land. Strax nedanför fallet woro klipporna på ömse sidor på en lång sträcka alldeles lodräta, bestående af prismatiska, kristallformiga stenar, många med höga spetsar och af alldeles samma bildning som basalt. Wädret war wackert och lugnt med klart solsken. Wid byn Tautakinska, dit wi anlände samma dag frampå eftermiddagen, böto wi åter om lots och roddare. Den branta wenstra flodbädden bestod här af jemnlöpande, nästan wågräta lager af en rödbrun sandsten, som, när man sönderslog, den war inwändigt hwit, men blifwer röd genom luftens inwerkan. Wattnet urhålkar den ibland i långa, fristående massor, som nedfalla