Sida:Resa i Sibirien.djvu/122

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

106

skogseldar. På eftermiddagen gjorde jag en liten utfärd i båt till högra flodstranden, och samlade en mängd af de wackra stenar, hwarmed den war betäckt, samt träffade en båt med Tunguser, som skulle aflemna sin Jasák eller årliga skatt af pelswaror.

Den 16 Juni fortsattes rodden under hela natten, och då jag efter en god sömn kom upp klockan 7, berättade Gustaf, att wår Schmerka grufligt beklagat sig öfwer, att han nu ej längre kunde skära bröd med besättningens knif, ”ty nu dräpa bönderna löss på knifwen”. Judarne äro ofantligt nogräknade med sina husgerådssaker. Han hade en knif till bröd, en annan till ost och en tredje till orenare ting, som ej woro ätbara. De få blott koka i lerkärl, och man får ej upptaga något derutur med knif eller gaffel, eller något stags metall. En dag beklagade han sig för mig öfwer, att ”de dumma kossakerne hade tagit hans stenpanna och kokt ägg i den, samt derpå upptagit äggen med en tennsked, hwarigenom pannan blifwit tref (oren), så att han måst kasta den i floden;” och då jag frågade, huru de eljest skulle få ut äggen, swarade han: ”Åh, de kunde ju ta dem med händerna.” — På min inwändning, att kokhett watten ingalunda wore behagligt, ej ens för en kossak-näfwe, swarade han, att de kunnat afhälla wattnet och derpå rulla ut äggen. Gustaf hade köpt en ny lerpanna, hwari han kokade ägg åt mig, och Schmerka bad om lof att få koka ägg i den efter mig. Han stod då hela tiden öfwer Gustaf, för att tillse det kärlet ej blef wanhelgadt för honom. I början af resan bjöd jag honom te, när jag sjelf hade druckit; men han gjorde många undskyllningar, och bad slutligen ödmjukt, att han skulle få hälla i sin egen kopp. Då jag ofta märkte hans förlägenhet, när jag bjöd honom ett eller annat, och att han stred mellan höflighet å ena sidan och sina religionsbegrepp på den andra, så upphörde jag dermed. Om ett glas öl och ett glas rum bad han dock någon sällsynt gång, när hans mage kommit för mycket i oordning.

Gustaf hade under en weckas tid roat hela skeppsmanskapet med att bilda en läsecirkel, hwarwid anlitades en rysk öfwersättning af Walter Scotts Ivanhoe, som jag medtagit för att öfwa mig i ryska språket. Jag fann under denna tid honom dagligen sittande i öppningen på ruffen, som ledde till mitt krypin, med boken i hand och en halfkrets af uppmärksamma åhörare omkring sig, bestående af alla dem, som kunde undwaras wid årorna, sittande på däcket med korslagda ben. De