Sida:Resa i Sibirien.djvu/121

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
105

om en lycklig resa för mig. Jag bjöd dem derpå 5 rubler i drickspenningar, men de ropade enstämmigt: ”Niét Bátuschka!” (nej, lilla far!) wi taga inga penningar; det är en heder för byn, att en sådan man som ni will emottaga en föräring af oss”. En hop wackra småpojkar uppkaflade derpå sina korta lärftsbyxor öfwer de runda hwita låren och wadade ut i wattnet ända till grenen, för att sätta sina små axlar under fartygets sidor och sålunda hjelpa till att få det från grund. De stodo en lång stund och sågo efter oss, och jag swängde hatten till afsked åt dem. Mot aftonen blef sidwinden så häftig, att skepparen såg sig nödsakad lägga i land wid en annan by, hwarest twå qwinnor genast wadade ut i wattnet till höfterna, för att utsätta ett par bockar, på hwilka lades bräder, för att bilda en landgång. Äfwen här kom en gammal qwinna, åtföljd af några barn, för att lämna mig ägg och fisk; och då hon ej wille aflemna dem åt någon annan än herrn sjelf, måste jag maka mig till öppningen i ruffen, för att mottaga dem af hennes egen hand. Hon blef trakterad med en sup och hennes åtfölje med Komlewskys wofflor. Jag gick derpå i land och badade i floden; men på återwägen till fartyget kom samma gamla hustru med sin gamla man, bärande nya föräringar. De ropade härwid åt mig, för att få mig att stanna; men jag gick widare, för att ej råka i förlägenhet genom ett samtal, hwari jag ej rätt bra kunde reda mig utan Gustafs tillhjelp. På barken upphunno de mig med ett fat grädda och ett färskt stort hembakadt bröd. Jag lät Gustaf fråga gubben, om han söp brännwin; hwarpå han axlade sig och swarade med ett putslustigt leende: ”Ja gréschni!” (Jag är en syndare!) och fick sin sup.

Den 15:de färdades wi åter utför en forss, med de wanliga lodräta klippwäggarna på wenstra strandbrädden. Här låg ännu mycket osmält snö inwid flodkanten samt i klyftor och och på mot norr sluttande marker, som woro skyddade mot solens inwerkan dels af träd, dels af bergshöjder. På förmiddagen färdades wi förbi byn Botaivena, som hade en wacker belägenhet på en slätt wid foten af ett högt skogbewuxet berg, och hwarest Schmerka på temligt långt afstånd upptäckte en hebreisk[1] broder på stranden. Denna dagen sågo wi på flera ställen

  1. Judarne i Ryssland tycka ej om att man kallar dem Schid (jude), och swara ej, då de tilltalas med detta nam. Men ropar man Javru! (hebreer), så swarar han höfligt ”Tschto ty chotsches ?” (Hwad vill du?).